Vart fjärde år riskerar Göran Hägglund att utvisas från riksdagen. Han kämpar för att få väljarnas förtroende en mandatperiod i taget. Löser han inte sin jobbsituation måste han att flytta hem till mamma i Bankeryd. Det är en risk man tar när man valt att bli riksdagspolitiker.

Göran Hägglund våndas inte. Han rycker upp sig. Han låter sig inte slås ned av risken att hamna i Bankeryd igen. Han leder ett riksdagsparti, han lämnar lagförslag, han debatterar i DN, han sitter i samma rum som Annie Lööf utan att skita på sig, och han gör Sverige till ett lite kristnare samhälle.

Utvisningsrisken är ju flera år framåt. Det är ingenting att oroa sig för. Och innerst inne vet han ju att hemma alltid är bäst.

När Göran Hägglund föreslår att alla godkända asylsökande ska få tre års tillfälligt uppehållstillstånd gör han det i all välmening. Det är ett helt år mindre vånda än vad Göran själv tvingas stå ut med, mandatperiod efter mandatperiod. På de åren hinner den asylsökande rycka upp sig, skaffa familj, vänner, bostad, och har det lugnat ner sig i Bankeryd efter tre år så får de åka tillbaka dit. Eller var det nu var de kom från.

Såvida de inte har skaffat jobb. Då får de stanna hur färdigbombat det än är i Bankeryd. Att fly från krig måste ju också vara en del av arbetslinjen.

Empati är vad som gör mänskligheten unik. En maskin kan aldrig känna empati för någon annan. De kan bara göra iskalla beräkningar som för ett otränat öga ser ut som empati, men det är aldrig riktig empati. Göran Hägglund-empati. Det är därför människor inte vill se autonoma robotar i krig, eller förarlösa Volvobilar på vägarna. För hur ska en maskin kunna avgöra vem som ska leva och dö på slagfältet? Hur ska en artificiell Volvo-intelligens skademinimera en trafikolycka? Det är därför vi har människor. För att ta livsviktiga beslut om andra människor som förstår hur andra människor känner.

Göran Hägglund har de erfarenheter som behövs för att sätta sig in i en asylsökandes situation. Tack för att vi har Göran Hägglund. Så att vi slipper.