Blade runner är framtiden, skriver Sverker Sörlin, professor i idéhistorik vid KTH, i norska Morgenbladet. Enligt honom leder regeringens politik till en värld där robotar lever sida vid sida med människor och där både ugglor och får är elektriska. En utopi.

En annan tolkning är att Blade runner står för en värld där robotar gör människors skitjobb och ofta aldrig får veta något om sitt eget ursprung. Men är det ett problem när robotar ändå utför allt arbete bättre än människor, och frågor om ursprung ändå bara är filosofiskt trams?

Ursprunget till Blade runner-samhället är mänsklighetens samtida brist på stora berättelser (som religioner, ideologier och Matrix-uppföljare). Bristen på visioner är ett återkommande tema bland postmoderna debattörer, där mänskligheten byter fokus från Star trek till Pleasantville (eller i svenska sammanhang: Solsidan) och där människan hellre arbetar för ett nytt Perstorpslaminat till köksön än att diskutera hållbar utveckling med rymdödlor.

Svd:s PJ Anders Linder anklagar Sörlin för att vara misantrop, som om jämlikhet mellan människa och maskin automatiskt skulle innebära något negativt för den överlevande människospillran. Fånigt, PJ-Anders! (Dessutom bör man arbeta för att återta begreppet misantropi och ge det en positiv laddning. Att använda det som ett pejorativ faller ingen till gagn.)

Så vad väljer vi? Ett utopiskt Blade runner-samhälle på jorden eller en högteknologisk koloni på Mars? Den som kan sin historieskrivning vet att vi inte behöver välja. Låter vi marknaden sköta sitt så når vi såväl Mars som stjärnorna vid Orion och slaget vid Tannhäuser gate.

Hit når vi med regeringens Blade runner-politik.