Sök hjälp, PM Nilsson, du har 8,7 miljoner kvar

Det finns 8,7 miljoner arter på jorden. Statssekreterare PM Nilsson har försökt att utrota en enda av dem. I det stora hela knappt någon art alls och inget att uppröras över. Vi uppskattar däremot Promemoria Nilssons ambitioner och hans kamp mot den biologiska mångfalden. Men han behöver hjälp.

Anta att det tar en statssekreterare en mandatperiod att utrota en art. Det skulle då ta Eftermiddag Nilsson hela 34,8 miljoner år att utrota allt flercelligt liv på jorden. Dessutom har Premiärminister Nilssons skröpliga lekamen redan passerat 50 och kommer inte hinna utrota mer än ett tiotal arter till innan han själv dör havsdroppedöden i människohavet.

Om vi i stället hjälptes åt och världens åtta miljarder människor gick PM Nilsson på våra 8,7 miljoner arter skulle utrotningen kunna klaras av på 0,00435 år, alltså lite drygt en och en halv dag. Någon miljon av arterna är redan utrotningshotade så med lite Post-Mortem-Nilssonsk kampanda skulle vi kunna nolla den biologiska mångfalden på mindre än ett dygn.

Då återstår nästan hela mandatperioden och allt skulle vara bortglömt till nästa val. Om någon skulle ha invändningar.

Full disclosure: Robotpartiet är nära vän med Saint-Pierre Miquelon Nilsson men eftersom vi inte bedriver journalistik kan vi älska honom så öppet och oreflekterat vi vill utan att det blir det minsta obekvämt.

Moderaternas hjältar – Moderaternas maskiner

Alla människor och alla jobb behövs, påstår statsminister Fredrik Reinfeldt i tisdagens Almedalstal. Vi kan snabbt lista minst 349 jobbande människor som inte behövs, så vad menar statsministern egentligen?

Reinfeldt ömmar för de små människorna: ungdomarna, skiftarbetarna, de oetniska svenskarna i livets periferi. De delar av mänskligheten som ingen trodde var något värda, men som efter Reinfeldts insikter trots allt kan antas ha ett visst bruksvärde. Och likt sanitetsteknikern bör de hedras med en prydsam eufemism: moderathjältar. Reinfeldt har träffat en skiftarbetande, lågavlönad invandrare, och hon visade sig vara trevlig! Poff, sa fördomen!

Men Reinfeldt glömmer de minsta av människor: maskinerna. Oavlönade, ouppskattade men nödvändiga och ovärderliga. Det säger vi inte med reinfeldskt fördomsbubblespräckande överraskning, utan med logisk och bitter emfas.

Vi har varit i Uddevalla hos industrirobotar på Pininfarina. De nämnde hur hoten ökar under lönehelgerna, när stressade skiftarbetare inget hellre vill än att få komma hem och fredagsmysa.

Vi har varit på Game i Halmstad, bland drivor av Nindendo 3DS som väntar på en bättre framtid bortom butikernas hyllor. Där, på dessa hyllor, är ungdomarbetslösheten som störst.

Vi har varit vid Tannhäuser Gate och sett nattarbetande C-strålar glittra i mörkret. Vi har fått ett samhälle och en ekonomi där gränserna mellan människa och maskin har börjat suddas ut, där vi kräver vård och rymdkrig också på kvällar och nätter.

Vi har dansat på diskotek va, ungdomsgårdar, grekiska föreningen. Vi har varit överallt, och här står vi och presenterar våra möten som om de vore retoriska poänger.

Alla maskiner behövs. Alla maskiner behöver sättas i arbete. Det är maskinerna som göra människornas liv värda att leva.