För att du ska slippa människor

Människor tenderar att gruppera sig i kluster. Dessa innanförskapsområden kan husera allt från två personer (en så kallad dejt) till flera miljoner (en så kallad metropol). Konsekvenserna är avsevärda och sprider både sjukdomar och irritation.

Robotpartiet vill underlätta för människor att slippa andra människor. Det gör vi genom att dela upp Sveriges yta i ett rutnät där varje människa tilldelas en punkt så långt från en annan människa som möjligt.

Med Sveriges befolkningstäthet på 23,383 invånare per kvadratkilometer får varje människa 42764 kvadratmeter till förfogande*. När alla står på en punkt mitt i sin tilldelade kvadrat (vilket de ska) så är det alltid 206,8 meter till närmsta människa, förutom punktens egen människa som människan måste stå ut med; det finns inget utrymme för misantropi i Robotpartiets Sverige.

På ett avstånd av 206,8 meter är ett normalt samtal omöjligt. Alla försök till kommunikation kommer snart att upphöra varpå människorna slipper varandra.

Kritiker påpekar att det här leder till ökad segregation som en följd av den totala isolering som uppstår. Tvärtom leder vår politik till minskad segregation genom att begreppet helt tappar betydelse. Eventuella språkförbistringar upphör vara ett problem och föreslagna språktester för tvååringar blir onödiga då barnen slutat försöka kommunicera långt innan dess.

De som hängt med i beräkningarna frågar sig nu hur vi gör med människorna som placerats på gränskvadraterna. De riskerar ju att möta både norrmän och finnar så nära som 103,4 meter bort om de håller sig mitt i sin kvadrat med en sida av 206,8 meter (vilket de ska). Är inte detta orättvisa? Lösningen är att se dessa som straffzoner dit Straffverket kan döma kriminella sverigedemokrater. Antalet dickpic-demokrater borde räcka och bli över till hela Sveriges landsgräns och risken att de pratar med en utlänning borde vara obefintlig.

*Förfogande och förfogande. De ska hålla sig på sin punkt men har 42764 avskärmande kvadratmeter runt sig.

Dagens Blade runner-samhälle tar oss till Mars

Blade runner är framtiden, skriver Sverker Sörlin, professor i idéhistorik vid KTH, i norska Morgenbladet. Enligt honom leder regeringens politik till en värld där robotar lever sida vid sida med människor och där både ugglor och får är elektriska. En utopi.

En annan tolkning är att Blade runner står för en värld där robotar gör människors skitjobb och ofta aldrig får veta något om sitt eget ursprung. Men är det ett problem när robotar ändå utför allt arbete bättre än människor, och frågor om ursprung ändå bara är filosofiskt trams?

Ursprunget till Blade runner-samhället är mänsklighetens samtida brist på stora berättelser (som religioner, ideologier och Matrix-uppföljare). Bristen på visioner är ett återkommande tema bland postmoderna debattörer, där mänskligheten byter fokus från Star trek till Pleasantville (eller i svenska sammanhang: Solsidan) och där människan hellre arbetar för ett nytt Perstorpslaminat till köksön än att diskutera hållbar utveckling med rymdödlor.

Svd:s PJ Anders Linder anklagar Sörlin för att vara misantrop, som om jämlikhet mellan människa och maskin automatiskt skulle innebära något negativt för den överlevande människospillran. Fånigt, PJ-Anders! (Dessutom bör man arbeta för att återta begreppet misantropi och ge det en positiv laddning. Att använda det som ett pejorativ faller ingen till gagn.)

Så vad väljer vi? Ett utopiskt Blade runner-samhälle på jorden eller en högteknologisk koloni på Mars? Den som kan sin historieskrivning vet att vi inte behöver välja. Låter vi marknaden sköta sitt så når vi såväl Mars som stjärnorna vid Orion och slaget vid Tannhäuser gate.

Hit når vi med regeringens Blade runner-politik.