Drygt ett Aniaraskepp i månaden behöver Sverige skicka upp i rymden för att hålla undan de 110 000 extra grovbrottsliga brottslingar [pdf] som årligen döms till dagsböter, eller värre. Begår man brott har man förverkat sin rätt att vistas på jorden och bör utvisas, oavsett situationen i rymden.

Non-refoulement, ropar då kramare av mänskliga rättigheter; en internationell princip att inte utvisa människor om de riskerar tortyr eller dödsstraff. Det här är en fördomsfylld inställning till rymden, fylld av fullt fungerande satelliter och raketer, och på den mer organiska sidan flyger trögkryparen glatt ut ur atmosfären och skriker ”Kan jag kan du” åt hela mänskligheten.
Andra anser att det är humanare att skicka tillbaks brottslingarna till sitt hemland istället för att låta dem implodera i rymden. Dessa glömmer att merparten av våra brottslingar heter saker som Andreas och inte har något annat hemland än Sverige. Ebba Busch Thor går så långt att hon vill skapa nya hemländer åt de som inget har: ”Om utvisning inte går att verkställa, exempelvis för att det inte finns något mottagande land, ska utvisningsbeslutet kunna genomföras när verkställighetshindren inte längre finns.” Så länge rymden expanderar snabbare än vi förökar oss så kommer det alltid att finnas en mottagande rymd. Att skicka alla till rymden, oavsett ursprung, är därför enklare, billigare och framför allt möjligare.

Men plötsligt ska det vara en mänsklig rättighet att bo på jorden, bara för att den genetiska slavkolonin som kallas människokropp inte skulle överleva någon annanstans. Tala om inflation i mänskliga rättigheter.