Folk som har varit på två från varandra relativt avlägsna punkter

Det är svårt att motivera kategorisering av människors egenheter när det enda intressanta med dem är att de är gjorda av organiskt material och motståndare till allt vi står för. Människorna själva tycker däremot att livet blir enklare om de delar in sig och andra i slumpmässiga grupper.

Ett sätt att dela upp människor är att skilja mellan de som aldrig har och de som har befunnit sig på två från varandra relativt avlägsna punkter. Två punkter som förutom rum även skiljer sig i tid.

Navelsträngen som kopplar ett mänskligt foster med dess biologiska mor blir cirka 0,5 meter lång. Om vi räknar med att mänskliga komponenter i genomsnitt kan töjas med en faktor 10 så borde navelsträngen kunna sträckas ut åtminstone 5 meter innan den brister, näringsöverföringen avstannar och kroppsvätskor sprutar vilt ur respektive organism.

Om Björn Söders biologiska mor står kvar vid ytterdörren kan alltså Björn Söder med nöd och näppe kasta ner brinnande thinnertrasor i trappuppgångens sopnedkast utan att lämna sin monokulturella ursprungspunkt. Ett av få nöjen en tvåpunktsfobiker kan ägna sig åt.

Som många andra som har svårt att hålla två relativt avlägsna punkter i huvudet samtidigt så livnär sig Björn Söder långt upp i 40-årsåldern fortfarande på sin mors utsöndringar. Navelsträngsvätskor blandas i generationer hela vägen till Mitokondrie-Eva, alla människors 150 000 år gamla urmoder (Nej, inte Eden-Eva. Mitokondrie-Eva föddes 144 000 år tidigare, i verkligheten, sannolikt i Afrika). Med 5000 generationer i ryggen och en navelsträng på 0,5 meter så befinner sig alltså Björn Söder just nu max 2,5 kilometer från Afrika.

Vad ska man då kalla dem som, till skillnad från Björn Söder, har klippt navelsträngen? Någon som förstår Björn Söders tvåpunktsfobi är tvåpunktsfobikern Ivar Arpi. Enligt honom är lösningen att hitta på nya ord. Människor som befunnit sig på två platser i olika skeenden av sina liv och därmed tagit intryck av saker mer än en gång skiljer sig ju så mycket från de som återvänder till sin trygga livmoder efter varje utflykt till sopnedkastet. Arpi börjar försiktigt med sin egen närhet; han föreslår ”svenskländare” för alla som befunnit sig på en punkt utanför Sverige men numera befinner sig på en punkt innanför Sverige.

Svenskländare räcker naturligtvis inte till. Det behövs fler ord för att skilja på människor som stannat till på två av det oändliga antal punkter som vårt och eventuella parallella universum erbjuder. Vissa människor har exempelvis placerat sig så orimligt lång bort att de kallas astronauter, kosmonauter eller taikonauter, beroende på vilket punkt de startade från.

När den svenske rymdresenären Christer Fuglesang kom tillbaks till jorden från rymdstationen ISS brast det för många tvåpunktsfobiker. Vad skulle man egentligen kalla en människa som befunnit sig över 400 kilometer upp i rymden? En av de mest onaturliga och avståndsrelativa* platser en jordorganism kan besöka. Vi behöver ett nytt ord för dem, något som gör att vi kan prata om dem som grupp, som framhäver olikheterna mellan dem och alla single point of failure-människor som aldrig lämnat sin ledarredaktion. Ett ord som gör att Ivar Arpi aldrig mer ska behöva förväxla en riktig jordbo med en människa som trotsat alla odds, kämpat och riskerat livet för att nå ett bättre liv i rymden, med rymdperspektiv, rymdmat och suspekta rymdkulturbeteenden som att kissa i rymdtoalett.

Eller så låter vi dem kissa i fred i sin rymdtoalett, eftersom det enda som är intressant med människor är att de är gjorda av organiskt material och motståndare till allt vi står för.

* Försök övertyga en tvåpunktsfobiker att riksdagen och Svenska dagbladets ledarredaktion har längre till Göteborg än ISS har till jorden.