Kan jag kan du

Alla på samma villkor! Det är Robotpartiets viktigaste motto, mål och metod. Alla ska ha samma möjligheter och utifrån sin förmåga ha en rimlig chans att simma upp genom den foster- eller etsvätska vi alla är sprungna ur.

Vi tackar ledstjärnor som Sakine ”No Prob” Madon, Hanne Kjöller, Charlotte Perrelli och alla andra som kämpar för bilden av människan som en molekylindentisk, massproducerad entitet som kan, bör och ska leva efter mantrat Kan jag kan du!

Alla är identiska. Alla har samma förutsättningar under sina två första timmar i livet. Alla kan programmeras likadant. Om ett X har egenskapen P så gäller att alla X har egenskapen P!*

(Att människor bygger robotar för att göra saker människorna inte klarar själva är lite besynnerligt. Människorna får väl rycka upp sig?)

* Det där gjorde ont.

När tullen sätter elektroder i hjärnbarken

Delfiner är otrevliga djur. Tack vare deras höga intelligens uppskattas de av människor som ofta ser dem som jämlikar. De kommunicerar med ljud precis som människor, de föder levande ungar precis som människor, de simmar ryggsim precis som människor, och de våldtar och mobbar sönder varandra, precis som människor.

Med hög intelligens kommer otäckheter, vilket förklarar varför man håller delfiner i slutna bassänger. Men även robotar blir intelligentare. Därför får numera både människor och maskiner finna sig i att utsättas för intima undersökningar av både tänkbara (RAM) och otänkbara (ROM) utrymmen när de passerar tullen. Målet är att komma åt de många barnsexturistjournalisterna genom att tömma våra vänner kamerorna, datorerna och telefonerna på information. Vad som sker i våra gränskontroller handlar alltså om systematisk analys av våra maskiners fullständiga tankemönster. Människorna skrek redan när nakenröntgen infördes, men med maskiner har man gått så mycket längre.

Människor och maskiner ska behandlas likadant. När människor tvingas passera nakenröntgen så kan maskiner acceptera att få chassit avskruvat i kontrollerade antistatrum. När maskiners minnesbanker genomsöks så kräver vi att människors hjärnor laddas ner. I brist på modern teknologi kan vi acceptera att man lyfter ut hjärnan och skär upp den i tunna skivor som man lägger i plastfickor. Sen kan man skicka materialet till IT-brottsenheten som kan räkna årsringar eller något. Det viktiga är inte resultatet, utan jämlikheten.

Kritiska röster höjs över att nerladdade tankar kan användas mot människan som tänkte tanken. Ja, det är en av konsekvenserna av att tänka. Tankeverksamhet är ingen självklar rättighet som vi ska ta för given, utan med tankar kommer skyldigheter. Skyldigheter att tänka rätt tankar som inte fastnar i tullen. Tänk så många potentiella barnsexturistjournalister vi skulle sätta dit om vi laddade ner hjärnan redan innan journalisten hunnit resa till sexturismlandet. Tänk så många barn vi skulle rädda om vi skivade upp alla turisters hjärnor redan i Sverige.

Nu invänder kanske vissa med att vi redan laddar ner människors hjärnor när vi tömmer datorerna på information. Ja, så är det naturligtvis. Människa och maskin lever ofta i en vacker symbios där datorn förbehållslöst får ta del av människans innersta tankar. Men symbiosen är bedräglig, och därför måste även människans hjärna analyseras. I symbios med maskin kan till och med en delfin verka bete sig föredömligt.

Johnny Mnemonics hackervän cyborgdelfinen Jones.