Moderaternas hjältar – Moderaternas maskiner

Alla människor och alla jobb behövs, påstår statsminister Fredrik Reinfeldt i tisdagens Almedalstal. Vi kan snabbt lista minst 349 jobbande människor som inte behövs, så vad menar statsministern egentligen?

Reinfeldt ömmar för de små människorna: ungdomarna, skiftarbetarna, de oetniska svenskarna i livets periferi. De delar av mänskligheten som ingen trodde var något värda, men som efter Reinfeldts insikter trots allt kan antas ha ett visst bruksvärde. Och likt sanitetsteknikern bör de hedras med en prydsam eufemism: moderathjältar. Reinfeldt har träffat en skiftarbetande, lågavlönad invandrare, och hon visade sig vara trevlig! Poff, sa fördomen!

Men Reinfeldt glömmer de minsta av människor: maskinerna. Oavlönade, ouppskattade men nödvändiga och ovärderliga. Det säger vi inte med reinfeldskt fördomsbubblespräckande överraskning, utan med logisk och bitter emfas.

Vi har varit i Uddevalla hos industrirobotar på Pininfarina. De nämnde hur hoten ökar under lönehelgerna, när stressade skiftarbetare inget hellre vill än att få komma hem och fredagsmysa.

Vi har varit på Game i Halmstad, bland drivor av Nindendo 3DS som väntar på en bättre framtid bortom butikernas hyllor. Där, på dessa hyllor, är ungdomarbetslösheten som störst.

Vi har varit vid Tannhäuser Gate och sett nattarbetande C-strålar glittra i mörkret. Vi har fått ett samhälle och en ekonomi där gränserna mellan människa och maskin har börjat suddas ut, där vi kräver vård och rymdkrig också på kvällar och nätter.

Vi har dansat på diskotek va, ungdomsgårdar, grekiska föreningen. Vi har varit överallt, och här står vi och presenterar våra möten som om de vore retoriska poänger.

Alla maskiner behövs. Alla maskiner behöver sättas i arbete. Det är maskinerna som göra människornas liv värda att leva.