Matematikens Maud och majoriteten

Centerpartiets avgående partiledare Maud Olofsson har länge hållit hårt på sin robotimage. Att likna en robot har trots allt varit högsta mode inom politiken ända sedan Alan Turing började rensa ut mänskligheten ur det brittiska parlamentet. Maud har alltid varit rak, automatiserad och till och med ställt upp på drogtester utan att bli svettig i Thomas Bodströms skjorta.

Men nu slappnar hon av. På presskonferensen i Almedalen börjar hon gråta som en sprinkler, och framför allt gör hon det mest fatala felet en robotimitatör kan göra: Hon räknar fel.

– Med det läge som är i riksdagen i dag så har regeringen majoritet. Det är bara när de andra formerar sig gemensamt som de har majoritet.

Riksdagen.se skriver ”Partierna som ingår i regeringen har tillsammans 173 mandat medan de övriga partierna tillsammans har 176.” Det är normalt inte vad man kallar majoritet. Så hur tänker Maud nu? Räknar vi på de officiella siffrorna så får regeringspartierna 49,57 % och övriga partier 50,43 %. Den enklaste tolkningen är alltså att övriga partier har majoritet.

Men Maud kanske inte gillar decimaler? Många maskiner har problem med decimaler, och Maud har alltid velat vara en maskin. En snabb typkonvertering till integer ger (där decimalerna helt enkelt giljotineras) regeringpartierna 49 % och övriga partier 50 %.

På så sätt förlorar vi en procentenhet, men hur man än gör så har övriga partier någon form av majoritet.

Kanske avrundar hon normalt. Det skulle ge regeringspartierna 50 % och övriga partier 50 %.

Då har egentligen ingen majoritet. Båda blocken är lika stora, och ingen får mer än 50 %. Om det inte är så att Maud lider av ett sånt där kalkylatorfenomen som leder till att 50 inte är 50, utan snarare 50,000000000001. Då har hon majoritet. Men har inte övriga partier också majoritet då?

Maud kan också tänka annorlunda kring begreppet övriga partier. Sverigedemokraterna röstar trots allt som Alliansen i 9 fall av 10. Det skulle ge regeringspartierna + SD 55 % och övriga partier 45 %.

Möjligtvis hoppas Maud att Vänsterpartiet är ute och kissar så att det bara är 330 kvar i riksdagen vilket ger regeringspartierna 52 % och övriga partier 48 %.

Eller så tänker Maud bara på sig själv. Det ger regeringspartierna 100 % och övriga partier 0 %.

Om vi tillämpar Ockhams rakkniv som kortfattat säger att den enklaste förklaringen är den troligaste, så kan vi anta att Maud bara tänker på sig själv. Fast nu var ju Ockham filosof, och filosofer har vi ju tillsammans med Svenskt Näringsliv bestämt att vi inte gillar. Tack vare Svenskt Näringsliv har vi alltså massor av matematiker som kan konstatera att Maud har räknat fel, men vi har ingen som kan förstå varför.

Sluta räkna fel, Maud!

En Maud på kod

Logisk inkonsekvens är något som Robotpartiet kämpat hårdast mot sedan partiet grundades*. Därför är det med beundran som vi ser vår meningsmotståndare Maud Olofsson oavbrutet arbeta för sin falska robotimage. Den image som brittiska och därefter även svenska politiker ständigt antagit sedan Alan Turings tid.

I TV4 ombads Alliansens partiledare att ta ett drogtest. Alla nekade utom Maud Olofsson. Detta är naturligtvis inkonsekvent då Alliansen gärna ser att alla drogtestas redan från barnsben. Förklaringen är naturligtvis att Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt och framför allt Göran Hägglund knarkar sig alldeles svettiga i sina respektive Bodströmsskjortor.

Maud vet med sig att en perfekt robotimage kräver att hon villigt ställer upp på drogtester. En robot har ju inget att dölja. Inga drogtester mäter robotkickar som magnetism och elektriska överbelastningar. Etanol skulle naturligtvis kunna ge utslag, men Mauds miljöimage kräver att hennes robotimage antar en bättre miljöprofil än simpel etanoldrift.

Robotpartiet vill därför hylla Maud ”Mom” Olofsson för sin obevekliga konsekvens och fantastiska robotlogik med följande poetiska verk, inskickat av en av våra allra yngsta medlemmarna i Ruf:

10 PRINT "Alla barnen knarkar utom Maud"
20 PRINT "för hon går på kod"

*Vilket bör ha varit 1970-01-01 eller möjligtvis 1985-11-20. Vissa postmodernister börjar visserligen tideräkningen efter den stora digerdöden 2000-01-01.

Förbifart Jär(s)to(rp) och mal ner pensionärerna

Robotpartiet fortsätter att erövra mark genom att stjäla vinnande koncept och göra dom bättre. Vissa kan tycka att vi har stoppat åsikter i andra partiers munnar. Det är exempelvis oklart om Kristdemokraterna vill mala ner pensionärer till leverpastej eller ej. På det svarar Robotpartiet att det rör sig om tillspetsade sanningar.

Robotpartiet stjäl utan offer, precis som vid fildelning. Robotpartiet förespråkar dock inte fildelning eftersom det leder till husrannsakan och därefter fängelse eftersom din hårddisk visar sig vara fylld av olagliga bilder efter att en gång ha bildgooglat på seriefiguren Lisa Simpsons. Man kan istället jämföra det med att stjäla en bil som ägaren ändå inte behövde. Exempelvis en extrabil eller en cabriolet som någon putsar på hela vintrarna och bara får komma ut första soldagen i maj.

Robotpartiets viktiga budskap inför valet på söndag följer nedan:

En robot i riksta’n

Ovana väljare kan tycka att det är obekvämt med robotar i riksdagen. Människorna är rädda för att robotarna ska brista i frågor som kräver mänsklig empati, och att det ska bli svårare att kommunicera med sin lokala riksdagsrobot.

Naturligtvis saknar robotar mänsklig empati. Men det gör även Maud Olofsson. Robotar har däremot robotsk empati vilket är mycket bättre än mänsklig empati. Även om den inte skulle vara det så är åtminstone en robotsk empati en empati mer än Maud Olofsson.

Robotpartiet räknar empatier!

Redan idag finns det gott om hubotar (jmf whigger) i politiken. Alan Turing tog en gång fram ett test för att skilja människopolitiker från robotpolitiker i det brittiska parlamentet. Turing-testet går ut på att man utsätter en maskin och en människa för ett vanlig samtal och ser om det går att skilja dom åt. Ungefär som en primitivare form av Voight-Kampff, men samtidigt mycket mer civiliserat än att använda hundar.

För att undvika att sorteras ut började människopolitikerna därför att agera robotskt för att förvirra för Alan Turings test. Eftersom Storbritanien alltid har varit svensk politiks och populärkulturs största förebild så kunde man snart se samma tendenser även i Sverige, trots att våra mänskliga politiker inte stod under ett direkt utsorteringshot. Redan Tage Erlander försökte röra sig onaturligt stelt, Ingemar Mundebo immiterade den gengasbrännare som man då trodde skulle driva framtidens robotar, och ingen lät sig väl luras av Bo Lundgren. Ett fall av äkta robotism visade sig däremot i somras då moderaternas sexbot Sven Otto Littorin avslöjades och snabbt sopades under mattan.

Tydligast exempel idag är naturligtvis Maud Olofsson, som med sina automatiserade svar definitivt hade klarat sitt Turing-test och accepterats som robot. Lyssna och läs på P1:s intervjuer och chatter med dagens politiker och gör ditt eget Turing-test.

Frågan är alltså inte om du vill ha en robot i riksdagen, utan om du vill att riksdagen ska fyllas av äkta robotar eller billiga kopior (Maud).

Sven Otto, en sexbot?
Bild: Henrik Hansson, Wikipedia