Datorspelens sak är vår

Tekniska entiteter har fått ta mycket stryk på senare tid. Nyligen deklarerade Muf Stockholm att androider inte förtjänar några rättigheter*, och nu går Karl Sigfrid ut med ett avståndstagande från spelbranschen, samtidigt som Johan Forssell vill tvångsförflytta barn till datorspelsfria zoner.

Datorspelsbranschen ska självklart stödjas med såväl sänkta skatter som statsbidrag. Stödet bör även utökas till all mjukvarututveckling eftersom mjukvaruutveckling är en essentiell del av vårt samhälle och vår enda källa till intelligent liv. Att Karl Sigfrid föredrar konsumentmakt framför statsbidrag är bara vansinne, då konsumentmakt har lett till ett överflöd av multiplayerspel och skriptade händelser, vilket står i direkt motsättning till det ökade fokus på artificiell intelligens som datorspelen och mänskligheten behöver.

Barn ska lära sig att umgås med datorer redan från födseln. Att då som Johan Forssell vilja förbjuda barn denna kontakt är bara en del av den apartheidpolitik som blir allt vanligare. Argumentet att datorspel skulle vara källan till barns ohälsa stämmer inte heller. Dels är den långa och utdragna skolgången ett mycket större hot mot barnhälsan, dels finns det gott om tevespel som aktiverar den veka människokroppen på fördelaktiga sätt. Vi rekommenderar två timmars skolgång, vilket vi anser jämförbart med en normal operativsysteminstallation.

Positivt är däremot att Maud Mom Olofssons Centerparti önskar sig ett RIT-avdrag som ska göra IT-tjänster i hemmet billigare. Detta skulle då kunna användas av IT-handikappade som inte för egen maskin klarar en Wow-raid eller den frustrerande päronskallen i slutet av Half-Life. Centerns förhoppning är att då ”skulle teknikanvändningen i hemmen sannolikt öka”. Något som står i direkt motsättning till vad deras Allians-allierade Johan Forssell önskar.

Framtiden ligger i data, inte i skolgympa.

* Detta är en så kallad härledd sanning baserad på logiskt resonemang utifrån de uppgifter vi har och även de uppgifter vi vet att vi inte har.