Till skillnad från esteter skapar ingenjörer kvantifierbar lycka

2012-08-23 av 1010

Vår postapokalyptiska utopi kräver en estetfri framtid. Tillsammans med Moderaternas Tomas Tobé går därför Robotpartiet ut med löfte om skottpengar på esteter, konstnärer, journalister och övriga ickeingenjörer som inte tillför kvantifierbar samhällsnytta.

Förra året valde rekordmånga elever det estetiska programmet. Hela 11000 elever med potentiellt bristande kunskaper i matematik. Det är i praktiken 11000 för få robotbyggande ingenjörer. Vi kan inte ha ett samhälle där 92 procent av eleverna går den utbildning de önskar, istället för att bli den ingenjör de inte vill vara men borde bli. Estetens tid är över. Kultur, samhällskritik och fri vilja har helt enkelt ingen plats i framtiden.

De ynka esteter som möjligtvis kan få existera ska visa prov på sin konstnärliga förmåga. Den som dansar högst och skulpterar regimtrognast bildar en grupp av elitesteter som vinner litteraturpris och regisserar Ica-reklam på teve.

Samtidigt är det på tiden att vi höjer ingenjörens status, precis som vi så framgångsrikt gjort med lärarkåren och subläkarsjukvårdpersonalen. Statusen höjer vi genom att införa ni-reformen: Ingenjörer ska respektfullt tilltalas ingenjör’n och mötas med en blick fylld av hopp om att få ta del av några smulor av ingenjörens algoritmer eller hållfasthetsberäkningar. I början kan det verka orättvist, men i framtiden kommer alla att kalla varandra för ingenjör’n.

Slutligen vill vi införa en ingenjörslicens som intygar ingenjörens existensberättigande och som ger ingenjör’n rösträtt, till skillnad från esteter som vägrar delta i vår marknadsekonomiska kapprustning.

Utrota humanisterna, bygg fler ingenjörer

2011-06-30 av 1010

Vem är det som bygger robotar? Är det låglönekinesen som lustfyllt badar med kretskorten i simhallsstora etsvätskebassänger? Är det outsourceindiern som programmerar tills fingrarna blöder på tröga IBM-tangentbordsknappar med en liten switch som säger klick? Nej, och nej. Är det kanske en filosof, en idéhistoriker, en teaterchef? Nej, nej, nej.

Det är ingenjören som bygger robotar. Ingenjören som pekat med hela handen sedan barnsben.

Svenskt Näringsliv förstår detta. Robotpartiet förstår detta. Ingenjörerna har vetat det hela tiden. Därför föreslår Svenskt Näringsliv att allt annat utom ingenjörsutbildningar ska bort. Humaniora utgörs av förlegade kunskaper anpassade för ett samhälle som styrs av människor och som drivs av mänskliga värderingar. I framtiden finns bara robotar och maskiner.

Särskilt nämns språkvetare och lingvister. Förr behövdes språkvetarna som en brygga mellan människa och maskin, men dessa yrkesroller kommer snart att vara utrangerade. Dels har Google visat att språk snarare handlar om sök och statistik än simpel grammatik. Dels har den tekniska utvecklingen visat att den mänskliga halvan av tvåsamheten är passé.

Enligt rapporten så är bästa lösningen för att få bort utbildningar som inte verkar för fler robotar att sänka studiebidraget för humanister. På så sätt behåller man ett fritt val, men man ser till att det fria valet bara är skenfritt; precis som de flesta andra val som mänskligheten tror att den gör i sin deterministiska vardag.

Men skenfria val är typiskt mjukt nyliberalt trams: Robotpartiet föreslår istället kollektiv teleportering till Mars av den delen av befolkningen som envisas med att använda vänstra hjärnhalvan. Framöver bör det ske redan från den dag då en skolelev första gången får högre betyg i svenska än i matematik.

Förunderligt är dock att Svenskt Näringslivs rapport har skrivits av ekonomen Malin Sahlén. Vilken plats inbillar hon sig att framtidens samhälle har för ekonomer?

Nu gäller för humanisterna, konstvetarna, filosoferna och framför allt ekonomerna på Svenskt Näringsliv (dvs alla) att: Vakna upp, ta ansvar, gilla läget, och bit framför allt i närmsta robots blanka metallarsle!

Sagan om farfar och robotarna

2010-11-19 av 1010

et var en gång en stor fabrik i en liten bruksort i ett land så långt borta att du inte behöver oroa dig mer för det. Det var på den tiden då farfar var ung och precis hade fått ett arbete på fabriken i den lilla bruksorten i ett land långt borta.

Farfar, som vid den här tiden inte hette farfar ännu, jobbade som konduktör på ett litet tåg som transporterade arbetarna från sina sysslor i ena änden av fabriken till andra sysslor i andra ändar av fabriken. Farfar tyckte om sitt jobb, trots att han fick träffa så många trevliga människor hela dagarna. Larsson pratade väder, Svensson om sina barn och Karlsson gnällde på ett gemytlig sätt om sin ischias. Bäst tyckte han om när stortutan Tutor tjöt lunchtutet, för det betydde att alla passagerare skulle vara extra glada och förväntansfulla.

En dag kom det en ingenjör till fabriken. Med sig hade ingenjören ett släptåg av gubbar i vita rockar. Några av dom bar stålstänger under armarna och andra höll röda sammetskuddar framför sig där något litet, svart och fyrkantigt med metalliska ben låg. Hundra år senare skulle farfar få veta att det där svarta var datachip.

Farfar förstod att något alldeles underbart höll på att hända, nu när en ingenjör hade kommit till fabriken.

ngenjören och hans kollegor började genast bygga något av alla stänger och datachip. Efter flera timmars knåpande hade dom satt ihop en jättelik maskin som räckte nästan upp till fabrikstaket, med armar och ben och en bullrande basröst. Ingenjören kallade maskinen för robot och visade glatt upp alla dess fantastiska funktioner ute på gårdsplanen.

Nu kom det sig som så att folket på fabriken blev rädda för den trevlige ingenjören och hans innovationer. Ty det här utspelade sig på den tiden då folk åkte tåg istället för att teleporteras, åt torr potatis med vattnig brunsås istället för god och näringsriktig soylent green, och slet på en fabrik istället för att ligga hemma i sängen och sälja sin outnyttjade hjärnkapacitet till marknadspris.

Så vad gjorde arbetarna? Jo, dom greppade sina släggor och yxor och gav sig i hundratal på den stackars försvarslösa roboten. Snart var det ingenting kvar av maskinen, så arbetarna tog farfars tåg tillbaks sina arbetsplatser. Larsson trodde att det skulle bli regn, Svenssons ungar hade tappat tänderna och Karlssons ischias hade krypit ner mot låren.

tackars ingenjören. Så mycket tid dom hade lagt på att bygga roboten, och så mycket pengar fabrikören hade betalat för den. Vad skulle dom göra nu? Men en ingenjör vet alltid råd. Han tog fram sina ritningar, drog några geniala streck och började arbeta igen. Efter flera dagars knåpande hade dom byggt tio nya robotar. Den här gången var alla robotarna knappt två meter långa och förvirrande lika ingenjören själv. Ingenjören trodde nämligen att arbetarna skulle välkomna en samling ingenjörer bättre, eftersom ingenjören såg så snäll och proper ut.

Döm om ingenjörens förvåning när arbetarna blev röda i ansiktet av ursinne när dom såg armén av leende ingenjörer. Dom stormade ut ur fabriken och slet armar och ben av alla robotarna och åt upp deras huvuden med sina käkar, makalöst starka av åratal av kålrotstuggande. När det bara låg smådelar kvar hoppade dom på farfars tåg igen. Larsson berättade att han hade läst i kaffesumpen att det skulle klarna framåt eftermiddagen, Svenssons ungar var duktiga i skolan och Karlssons ischias hade satt sig i foten.

Ingenjören själv undkom med nöd och näppe eftersom människorna på den här tiden inte hade sålt sitt luktsinne till tredje världen och därför kunde lukta sig till en robot. När man äter gammal potatis och härsken brunsås hela dagarna så behöver man nämligen lukta på maten för att veta att man inte ska dö av den.

ad skulle ingenjören göra nu? Dom otacksamma arbetarna hade slagit hans jätterobot i molekyler och ryckt armarna av hans androider. Men en ingenjör är aldrig rådlös. Han ritade ytterligare några streck på sin ritning, diskuterade vetenskapligt med sina män i vita rockar och skred åter till verket. Efter flera veckors arbete kunde han presentera sin nya uppfinning.

Arbetarna grep än en gång sina släggor och yxor och stormade ut ur fabriken. Men, vad nu? Utanför fabriken stod bara ingenjören och hans kollegor. På gårdsplanen var det tomt. Arbetarna tittade förvånat på varandra. Blev det ingen ny robot? Hade ingenjören gett upp? Arbetarna drog nöjt på smilbanden, släppte sina tillhyggen och satte sig på farfars tåg för att åka tillbaks till sina arbetsplatser. Men stämningen i farfars tåg var inte lika munter som den brukade vara. Larsson visste inget om vädret, Svensson hade inget att säga om ungarna när farfar frågade, och Karlsson hade blivit frisk från sin ischias.

Sedan den dagen var inget sig likt på fabriken. Ingenjören och hans kollegor var borta. Några fler robotar sågs aldrig till. Farfar fortsatte att arbeta som konduktör på sitt fabrikståg. Men dagarna var inte alls lika muntra, och när stortutan Tutor tjöt lunchtutet var tåget oftast helt tomt.

Först hundra år senare när Nobelpriset i robotik skulle delas ut fick farfar veta vad som hade hänt den där dagen ute på fabrikens gårdsplan. Ingenjören hade nämligen uppfunnit nanorobotar som krypit in i arbetarnas porer för att hjärntvätta alla upproriska arbetare. Och det är därför vi kan leva som vi gör idag!

Snipp, snapp, snut
en ingenjör har alltid nått på lut

Nobelpriset i robotik syftar naturligtvis på Robotpartiets pris i robotik till Alfred Nobels minne och är egentligen inte ett Nobelpris även om alla tror och tycker det.