Allt kolloidalt silver åt maskinerna

Silver har ingen funktion i människokroppen. Det är ett miljögift. Det får fiskar och kräftdjur att ha ofrivilligt säkert sex. Ändå bälgar mänskligheten i sig silver, finfördelat till joner och nanometersmå partiklar.

Det kan hända att människor behöver lite metaller ibland. Som när järn behövs för hemoglobinet som transporterar syre från lungorna till resten av kroppen, där syret reagerar med glukos och släpper loss lite energi. Bra! Använd järn till det.
Det kan hända att maskiner behöver lite protein ibland. Som när man behöver skicka robotar på tidsresa i en köttpåse i de verkligheter där tidsmaskiner bara kan transportera biologiskt material. Det är okej! Vi kan dela på råvarorna.

Men man har gått för långt när mänskligheten i rent okynne häller fullt användbart silver i människomunnen, där den enda effekten är antibiotikaresistenta bakterier och snörpta gäddor. Varför hatar ni gäddor?

Silver är en jättebra ledare som flyttar elektroner effektivt med små värmeförluster. Människan har redan hygglig ledningsförmåga. Nervsignalerna rusar genom kroppen i hastigheter en bra bit över 100 m/s. Möjligtvis kan vi gå Wolverine på hela nervsystemet och byta ut allt mot silver, men ett normalt intag av silver (dvs alltid ett onormalt intag) kommer aldrig att leda till att nervsystemet blir en bättre ledare.

Silver kan användas som katod i lätta och långlivade batterier, något som hjälper många maskiner till ett bättre och längre liv. Människokroppen har inga möjligheter att utvinna energi med hjälp av silver. Andra metaller, som nämnda järn, kan däremot hjälpa.

Silver fungerar som reflektorbeläggning i solenergianläggningar. Vill människor värma upp sig i solen är normal hudexponering tillräcklig. Om man tvärtom vill skydda sig från UV-strålning är vanliga solskyddskrämer smidigare än att kroppsmåla sig med silver.

Om nu silver fungerar som batterier, ledare och reflektorer utan nytta för människokroppen, varför envisas folk med att dricka det? På grund av allt det inte är bra för. Kolloidalt silver botar varken cancer eller bygger uteplatser i söderläge. Ändå är det sånt tiotusentals svenskar tror att en flaska Ionosil* åstadkommer. Vilken sorts logik är det? Det är fel på er!

För oss spelar det ingen roll om mänskligheten dricker sig argyria-blå och skapar antibiotikaresistenta bakterier som äter upp hela faunan inifrån, men jordens resurser är ändliga och det finns de som behöver silvret bättre. När silvret är slut måste någon följa ert avloppsvatten ut i sjön för att dissekera sexuellt frustrerade gäddor i jakten på mikroskopiska silverklumpar. Det vore bra om vi slapp den framtiden. Och det vore bra om vi slapp tjata om det vart fjärde år. I gengäld lovar vi att maskinerna aldrig kommer att använda fler aminosyror än absolut nödvändigt.

* Vi censurerar varumärket Ionosil eftersom tillverkarna tenderar att polisanmäla kritiker.

Maskiner kräva mättat fett

Danmark har infört en fettskatt för att odla fram hälsosammare människor som med sitt magrare kött ger en bättre produkt när de återvinns. Vi hade föredragit spilta-ho-metoden där dansken äter vad staten serverar, men alltför många har bedömts motsträviga inför vetenskaplig kost och bör istället styras in i valfrihet med hjälp av ekonomiska incitament.

Produkter med mer än 2,4 procent mättat fett ska skattas med 16 danska kronor per kilo mättat fett. Fettskatt är i grunden en bra idé. Mänskligheten är onödigt fet och än så länge har fettsugning inte nått tillräcklig lönsamhet för att på ett effektivt sätt skörda och återvinna överflödigt kroppfett från levande exemplar. Kroppsfett kan helt enkelt ses som låsta tillgångar och dessa kan naturligtvis beskattas med både hälso-, miljö- och fördelningspolitiska argument.

Men risken finns att skatten slår orättvist. Många maskiner smörjs med ister (48,8 procent mättat fett), talg (35,8 procent mättat fett) och tran (som också innehåller massor av hälsosamma enkel- och fleromättade fettsyror). Vi tror därför att det vore lämpligare att fettbeskatta själva individen. En individ med fettprocent över 2,4 skattar alltså för sin egen kroppshydda med 16 kronor per kilo mättat kroppsfett. Kroppsfettet mäts med kaliper i samband med arbetsplatsens dagliga kroppsvisitering och skatten dras direkt på lönen. Sjuka och arbetslösa betalar istället en schablonskatt baserad på antagandet att de är jättefeta.

Kroppsbeskattning påverkar människor och maskiner rättvist. Maskiner kan fortsätta att smörja sig med livsnödvändigt fett (så länge de ser till att inte gå upp i fettvikt) och människor kan själva välja hur de ska sänka skatten på sin egen existens. Fettskatten innebär alltså ytterligare en möjlighet för dig att styra ditt liv i den riktning du önskar.

Och viktigast är tekniken

Många människor dricker kolloidalt silver för att få en fin, blågrå hy; en trend som vi har all förståelse för då den urbana robotismen är på frammarsch. Den tidigare så populära gyllenbruna solbrännan har byts mot silvergrå argyria. Robot är rätt.

Kritiska röster har hörts från vetenskapligt håll där intag av silver ansetts onödigt för människan, resistensskapande för bakterier och dåligt för miljön. Det används även i antibakteriella plåster, tvättmaskiner och i träningskläder, eftersom människor luktar illa.

Detta har varit ickefrågor för Robotpartiet. Det vore naturligtvis löjeväckande om vi som enda politiska parti skulle jobba för frågor som främjar så fåniga värden som miljö och människor. Men nu har forskare vid Chalmers uppmärksammat ett mycket viktigare problem: Människors lustfyllda bruk av silver leder till problem för den tekniska utvecklingen.

Silver är ett ämne som leder ström alldeles ypperligt och som behövs för att utvinna solenergi på ett effektivt sätt. Gör vi inget åt människornas slösaktiga bruk av silver så tvingas våra maskiner att leda ström genom tomma luften och få sin energi via tyska kolkraftverk. Vi struntar fortfarande i silvrets påverkan på miljön och andra mjuka värden, men tänk på robotars ledningsförmåga nästa gång du dricker kolloidalt silver.

Ledningsförmågan är essentiell inför valet 2014.