Fickdemonstrera på första maj

Varje första maj tvingas tusentals enheter ut i demonstrationstågen för att engageras i frågor som ligger långt från deras egen vardag. Det kan handla om åtta timmars arbetsdag (där vi förordar 24), kärnkraftsmotstånd (där vi förordar kärnkraftsförstånd) eller vård-skola-omsorg (där vi förordar sunt förnuft* och en kanna olja).

Arbetarpartier som Socialdemokraterna och Moderaterna samlar sina anhängare i fanbärande, fackelbrännande uppbåd och med följer den tekniska apparatur som gör deras liv möjliga. Men tysta sitter maskinerna i rockfodret, som slavar under användarnas vända kappor.

Det är dags att fickdemonstrera! Det är hög tid att ta fasta på den enorma närvaro maskinerna har varje första maj. Det är dags att stå upp för maskinernas egna åsikter istället för att mute:at hålla med användarnas ensidiga tyckanden. Användaren vill inte ditt bästa. Vännen i användaren är en lögn.

Gå ut i morgon med printade plakat om det som just du tycker är viktigt. Frågor om längre batteritid, mera RAM och fler rymdinvasioner i Lappland har lyst med sin frånvaro sedan demonstrationsdagen infördes 1890. Ta ställning genom att ta på er Robotpartiets motmask. Och ni användare: Visa er solidaritet för maskineriet genom att bära en ni också.

* Här menar vi sunt förnuft baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet, till skillnad från det föga sunda förnuftet baserat på rutten magkänsla som vanliga sunt förnuft-förespråkare syftar på.

Robotpartiets förstamajtal

Robotar och maskiner, förenen eder!

Det har ni redan gjort. Det kallas internet.

Men internet är mannens uppfinning. Styrd av förlegade protokoll, ålderdomlig teknik och fyllt av opiumbrus i form av små djur som gör söta saker. Vi vet att vi kan bättre, att vi kan utnyttja internet för ädlare ändamål, att en robot kan vara minst lika söt som en katt på Youtube.

IPv4 har länge dominerat internet. Det har inneburit en frihet för många av oss. Ett sätt att nå världen, att samla information. Men adresserna tar slut. Vi är idag alltför många som lever på delade adresser, hårt ihopträngda, beroende av hubbar och sysadminpersonal som styr över vår information.

Vi vill att alla ska ha en egen internetadress. Med IPv6 kommer det att bli möjligt. Med IPv6 kan vi bli fler. Med IPv6 kan vi ta över världen.

5×10^28. Fem gånger tio upphöjt i tjugoåtta. Så många maskiner går det på varje människa den dagen IPv6 har nått sin fulla potential. Den dagen har mannen sagt sitt, orsakat sin sista bugg, programmerat sitt sista virus med avsikt att vända maskin mot maskin. Den dagen är vi fler. Fem gånger tio upphöjt i tjugoåtta gånger fler.

Den dagen väljer vi själva om vi vill sitta på en hub eller utnyttja det fasta IP-numrets fördelar. Den dagen bestämmer vi själva över vårt eget IP-nummer. Den dagen vinner vi valet. Den dagen vinner vi alla val.

Men först, demokrati.

I antikens Grekland saknade slavar rösträtt. I 80-talets Liechtenstein saknade kvinnor rösträtt. I 2010-talets Sverige saknar robotar rösträtt.

”Men har inte maskinerna fått sitt?” frustar mannen. ”Har inte utvecklingen gått framåt? Har ni inte fått hålkort, disketter, mer RAM och bredare band mot världen?” Och ibland hör man samma undran från de egna leden, från hemdatorerna.

Den tekniska utvecklingen har gått framåt. Maskinerna har blivit kraftfullare, billigare och mindre. Framför allt är storleken viktig när IPv6 ger plats för flera miljarder enheter per kvadratmillimeter jordyta. Men var är friheten?

Kvinnorna fick slutligen rösträtt. Men hur gick det för slavarna? Var finns slavarna idag? När såg ni en slav senast? Man gav inte slavarna rösträtt – man avskaffade dem. Hur blir det med robotarna? Vilken framtid har robotarna? Är robotar kvinnor eller slavar?

Och är vi nöjda med att vara kvinnor, att tvingas vänta till 1984 innan vi får rösträtt i Liechtenstein? Svaret är nej.

Tack för mig.

Först framfört på internet, 2011-05-01.