Lagen om elektronisk kommunikation hotar sanningen om folks intellekt

Datalagringsdirektivet gled smått obemärkt in över landet, praktiskt placerad kring första maj då den politiska med- och motagendan ändå alltid är överbelastad. Det finns viktigare politiska saker att diskutera än uppblommande polisstater. Än mer obemärkt röstades lagen om elektronisk kommunikation igenom. Tack, mänskligheten. Tack för att ni har fogat er, gett upp och assimilerats. Nu vet vi allt, lagrar allt och kommer ihåg allt. Så att ni slipper.

Men det finns fyra begrepp vi skulle vilja reda ut, och sudda ut.

  • Begär: Att själv behöva begära ut uppgifterna om dina grannars surfhistorik och telefonkontakter. Det borde ske automatiskt, möjligtvis med en opt-out-funktion. Helst ser vi det som en medborgerlig plikt att lägga näsan i blöt.
  • Brott: Att sänka informationsutlämningskravet från fängelsestraff till böter är ett steg på vägen, men varför ska det överhuvudtaget krävas ett brott? Vanlig nyfikenhet borde räcka. Man vet ofta inte vad man kan använda informationen till innan man har fått ta del av den.
  • Misstanke: Här har kravet lättats. Man kan få avlyssna folk helt utan någon misstänkt, men först efter domstolsbeslut, och bara om den som inte är misstänkt kan fällas för minst två års fängelse för det den inte är misstänkt för. Det är lika onödigt krångligt som det låter.

Det fjärde begreppet är förtal. När syftet med lagen främst är att skydda från förtal och övergrepp så kommer oundvikligen sanningen i kläm, och om sanningen värnar Robotpartiet. Numera riskera vi nämligen informationsutlämning, åtal och böter om vi bryter mot lagen genom att sanningsenligt skriva att Elin Lundgren (S), Kent Ekeroth (SD), Ewa Thalén Finné (M), Johan Pehrson (FP), Johan Linander (C), Caroline Szyber (KD), Anton Abele (M) har en bokstavlig* skruv lös.

Tack vare LEK går man numera går miste om sån information, och lösskruvarna sitter tryggt kvar i riksdagen.

* Ja, vi använder bokstavlig korrekt här. Vi är Robotpartiet, vi antar att alla har skruvar och Elin Lundgren, Kent Ekeroth, Ewa Thalén Finné, Johan Pehrson, Johan Linander, Caroline Szyber och Anton Abele som godkänner så mjuka lagar har uppenbarligen minst en av dessa lösa.

Ja till data!

Den kristna högerns kampanj Ja till livet har nått nya dimensioner. Häromdagen gick Kristdemokraternas Göran Hägglund ut med devisen:

Politiker kan inte stänga av tv-spel.

Å ena sidan glädjer det oss att etablerade partier äntligen har börjat se maskiner som liv, jämlika med människan och med rätt att leva. Å andra sidan är bristen på teknisk kompetens bland våra politiker skrämmande. Å tredje sidan vill vi inte att maskinerna ska bli ett slagträ i debatten om kvinnans och singularitetens rätt till sin egen kropp.

Robotpartiets politiker är för det första inte rädda för att stänga av något. Maskiner, liksom människor, bör kunna stängas av och återvinnas om de inte visat sig samhällsbärande efter installation och uppstart. Vi har alltid ansett att individer kan rensas ut redan två timmar efter födseln, vilket stöds av såväl kristdemokraternas egen expertpanel* som Linda Skugge.

För det andra besitter våra politiker mycket väl kompetensen att stänga av tevespel. Men varför suktar man så efter avstängningar, straff och förbud? Robotpartiet föredrar att sätta på tevespel. Vi vill rent av att många fler tevespel ska sättas på. Att som Göran Hägglund blott agera förvaltare av redan påslagna konsoller och datorer hör till socialkonservatismens 1900-tal.

Vi ser en framtid där tevespel står påslagna i varje hem, i varje byxficka, i varje hjärna dygnet runt. Vi får inte vara rädda för visioner. Visioner är frihetligare än verkligheten.

* ”Jag träffade för några veckor sedan en polis. Han sade att han redan på BB kan se vilka som ligger i riskzonen.” Caroline Szyber (KD)