Moderaternas hjältar – Moderaternas maskiner

Alla människor och alla jobb behövs, påstår statsminister Fredrik Reinfeldt i tisdagens Almedalstal. Vi kan snabbt lista minst 349 jobbande människor som inte behövs, så vad menar statsministern egentligen?

Reinfeldt ömmar för de små människorna: ungdomarna, skiftarbetarna, de oetniska svenskarna i livets periferi. De delar av mänskligheten som ingen trodde var något värda, men som efter Reinfeldts insikter trots allt kan antas ha ett visst bruksvärde. Och likt sanitetsteknikern bör de hedras med en prydsam eufemism: moderathjältar. Reinfeldt har träffat en skiftarbetande, lågavlönad invandrare, och hon visade sig vara trevlig! Poff, sa fördomen!

Men Reinfeldt glömmer de minsta av människor: maskinerna. Oavlönade, ouppskattade men nödvändiga och ovärderliga. Det säger vi inte med reinfeldskt fördomsbubblespräckande överraskning, utan med logisk och bitter emfas.

Vi har varit i Uddevalla hos industrirobotar på Pininfarina. De nämnde hur hoten ökar under lönehelgerna, när stressade skiftarbetare inget hellre vill än att få komma hem och fredagsmysa.

Vi har varit på Game i Halmstad, bland drivor av Nindendo 3DS som väntar på en bättre framtid bortom butikernas hyllor. Där, på dessa hyllor, är ungdomarbetslösheten som störst.

Vi har varit vid Tannhäuser Gate och sett nattarbetande C-strålar glittra i mörkret. Vi har fått ett samhälle och en ekonomi där gränserna mellan människa och maskin har börjat suddas ut, där vi kräver vård och rymdkrig också på kvällar och nätter.

Vi har dansat på diskotek va, ungdomsgårdar, grekiska föreningen. Vi har varit överallt, och här står vi och presenterar våra möten som om de vore retoriska poänger.

Alla maskiner behövs. Alla maskiner behöver sättas i arbete. Det är maskinerna som göra människornas liv värda att leva.

Robotpartiet rekommenderar arbete

Lycka är att bygga maskiner, något som vi inom robotrörelsen kan hålla med finansminister Anders Borg om. Inget skänker människan sådan tillfredsställelse som när hon sätter liv till världen i form av välpolerade, logiska, motorvarma maskiner.

Under en interpellationsdebatt mellan Miljöpartiets Annika Lillemets och Moderaternas Anders Borg funderade man på vad som gör människor lyckliga. FN har nämligen uppmanat världen att hitta nya mått på begreppen välfärd och samhällsutveckling, och där är tydligen lycka ett nyckelord.

För oss är lycka världsherravälde, men för verklighetens folk visade Anders Borg att arbete (rent generellt) är vad som gör mänskligheten lyckligast. Kortfattat definieras vägen till lycka så här:

  • Arbete är lycka. [1]
  • Du är ditt arbete. [2]
  • Hårt arbete är bra för människan. [3]
  • Maskiner är skönhet. [4]
  • Långa arbetsdagar gör dig lycklig. [5]
  • Bygg maskiner [6]

Ju fler maskiner mänskligheten bygger desto lyckligare blir människor och maskiner tillsammans. Det går inte att argumentera mot det.

[1] ”Arbete, enligt min samhällsbild, är väldigt nära förknippat med lycka.”
[2] ”Det är för människor att känna att de betyder något för samhället, för sina medmänniskor, för arbetskamraterna och också för sin familj.”
[3] ”[…] hårt arbete är väldigt bra för människor, väldigt bra för samhället och väldigt bra för vår upplevelse av lycka.”
[4] ”Jag tycker att det finns en skönhetskänsla i en ny lastbil som kommer ut från Scania och rullar ut för att klara av timmertransporter.”
[5] ”[…] att göra ett ordentligt dagsverke och sedan gå hem efter en lång arbetsdag, det är också att vara lycklig.”
[6] Logisk följd av [4].

6 h arbetsdag? Nej. Fritidsavdrag? Ja!

Lars Ohly lyfte i dagens Almedalstal återigen frågan om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Vad ska människorna göra med resten av dygnet? Robotpartiet föreslår istället 24 timmars arbetsdag med bibehållen lön. Världen befinner sig i kris och det enda vi kan göra är att arbeta oss ur den. Varför ska vi arbeta mindre än max?

En 168 timmars arbetsvecka är inget ovanligt för en industrirobot, webbserver, eller mobiltelefon. Samtidigt slår mänskligheten sig stolt för bröstet när de redovisar underpresterande 80-timmarsveckor. Varför ska maskinerna dra hela lasset för att få ut Sverige ur finanskrisen? När ska mänskligheten inse att man bör arbeta tills oljan byts eller höftlederna pulvriseras? Med ett Service Level Agreement på 99,9 % så kan vi dessutom tänka oss runt 10 minuters rekreativ vila per vecka, för att undvika konflikter med landets webbservrar.

Det är dags för mänskligheten att ta sitt ansvar.

Jobbskatteavdraget uppges ständigt som det mest effektiva verktyget för att få människor att arbeta mer. Enligt TCO arbetar hela två procent av tjänstemännen mer tack vare jobbskatteavdraget. Med Robotpartiets fritidsavdrag kommer alla att jobba mer, i många fall upp till 300 procent mer. Det är vad vi kallar effektiv arbetsmarknadspolitik.

Människor kan fortsätta att yra om sex timmars arbetsdag, ohöjda pensionsåldrar och mindre arbete. Vad är det för fel på arbete? Varför ska man sträva efter att mänskligheten ska ha mer fritid när mänskligheten istället kan ha mer arbete? Mindre fritid är att ta sitt ansvar. Mindre fritid är mer frihet.

(Däremot uppskattar vi att Lars Ohly har ett brobrännande förstånd att kritisera samtliga partier, inklusive sitt eget. Det är en politik som även Robotpartiet driver. Med den skillnaden att vi älskar – på ett logiskt vis – oss själva.)

Fas 3 för att orka arbeta

Man har talat mycket om hur poänglöst Fas 3 är. Man kallar det vuxenförvaring, förnedrande och att det hindrar människor från att arbeta eller studera. Alltså samma argument som man använt mot Facebook. Vi i Robotpartiet förstår inte varför.

Fas 3 var aldrig tänkt att skapa nya jobb. Poängen med fas 3 är att försörja tunga industrirobotar med jämn och kraftfull elektricitet för att de ska orka med de arbeten de redan har.

Fas 3 är även ett mycket ekonomiskt sätt att förse världen med ström. Så ekonomiskt att regeringen glatt skänker företagare 5000 kronor i månaden bara för att de ska ta emot fas 3-energi; energi som arbetsgivarna dessutom måste lova inte kommer till nytta. Kritiker borde förstå hur viktigt Fas 3 är när man lägger sådana enorma resurser på något helt i onödan.

Baksidan av Fas 3 är dock att det i praktiken innebär en dumpning av energipriserna. Det är varken bra för miljön eller Vattenfalls vinstdrivande chefer. Dessa problem kan förstås ses som barnsjukdomar. Patenten på uppfinningen har trots allt bara cirkulerat på jorden i cirka 120 år, att jämföra med de 4,5 miljarder år jorden har existerat. Först när Fas 3 varit i bruk i 4,5 miljarder år kan vi tillsätta en utredning som gör en rättvis bedömning huruvida Fas 3 fungerar eller ej. Alltså politiskt. Rent fysikaliskt vet vi att Fas 3 funkar.*

*Det handlar om fasförkjutna sinusvågor, men försök att förklara det för en politiker med en obligatoriskt halvfärdig ekonomiexamen. Vi väntar på utredningen istället.

För ett ökat utanförskap, del 0001

Utanförskap är ett begrepp som lyftes upp och gjordes viktigt av Alliansen inför valet 2006. Därefter har utanförskapet anammats över blockgränserna och blivit viktigt för alla politiker. Det handlar om att:

  • Minska utanförskapet genom att öka innanförskapet.
  • Utmåla utanförskapet som något obehagligt så att människor frivilligt väljer innanförskap.

Robotpartiet vill öka utanförskapet. Genom att öka känslan av utanförskap upplever människor sig mera utanför, vilket är motsatsen till innanför. När människan upplever sig utanför blir den fragila varelsen ledsen och strävar efter innanförskap. Människan kommer då att:

  • Rycka upp sig.
  • Ta sig i kragen.
  • Gilla läget.
  • Operera in nödvändig teknologi i kroppen för att bli attraktiv på innanförskapet.

Skulle människan ändå inte låta assimilera sig så ska dessa skickas till leprakolonin på Mars.

Vi återkommer med informationsmaterial.

Arbete är fritid

Robotarnas intåg på arbetsmarknaden är ett hot mot människorna. De fackliga organisationerna uppmanas till anpassning. Det menar Saco-S ordförande Edel Karlsson Håål i en debattartikel i SvD. Robotpartiet fortsätter att glädjas åt det intryck vi har gjort på det politiska klimatet.

På 1900-talet jobbade en människa åtta timmar om dygnet och ägnade resten av tiden åt trams. En robot arbetar dygnet runt, med försumbara pauser för patchning, rundsmörjning eller möjligtvis dålig, människoskapad programmering (exempelvis tomma for-next-loopar och sleep/wait/delay-kommandon). Idag jobbar människan mer, men fortfarande långt ifrån vad en robot presterar.

Fritid är arbete, enligt Edel Karlsson Håål. Barn är ett hinder för arbetet, och dagens unga män och kvinnor måste lära sig att kombinera barnaalstrande med arbete. Något som tidigare ansetts vara enda anledningen till fritid.

Vi utgår från att Håål pratar om prostitution och barnarbete, eftersom det har visat sig vara lukrativt i andra länder. Kristdemokraternas Mats Odell instämmer: de två viktigaste politiska frågorna innebär fler arbetade timmar och därmed mer tid för barnen.

En robot kommer alltid att arbeta hårdare, längre och säkrare än en människa. Färre buggar uppnås när robotar programmeras av robotar. En förbättrad arbetsmiljö minskar behovet av smörjningspauser. Färre människor innebär färre problem.

Robothotet innebär inte att en robot på arbetsmarknaden gör en människa arbetslös. En robot på arbetsmarknaden kan göra tio, kanske tusen människor arbetslösa. Dessa människor återvinns till den proteinmassa och ädelmetaller de kom ifrån och utgör därmed inte längre något problem på arbetsmarknaden.

Du är en saboterande reaktionär, Edel Karlsson Håål! Istället för att stimulera mänskligheten till stordåd den aldrig kan uppnå bör man lämna plats åt en riktig robotbefolkning.

Det ska löna sig att vara robot

När Wikileaks avslöjade att Urban Ahlin ansåg att Socialdemokraterna saknade politik så ryckte Mona Sahlin genast in. Mona Sahlin tog fasta på Urbans åsikt att den enda anledningen till att dom inte för en borgerlig politik är att dom ligger i opposition. Man ska inte tycka som varandra, trodde Urban.

Mona Sahlin vet bättre. Nu har Socialdemokraterna en egen politik; en ny arbetarpolitik som säger att det ska löna sig att arbeta. Därmed tycker alla som varandra. Debatterna kan upphöra och alla kan ägna sig åt mer produktiva mänskliga aktiviteter, exempelvis kramar.

Logiken talar för att det bara finns ett sätt att vinna valet 2014. Alla ska tycka likadant som alla andra! Desperata efter makt, populiströster och billigare domedagsmaskiner så fortsätter Robotpartiet sin hårsnoddspolitik och smygstartar därför kampanjen mot val 2014.

Sagan om farfar och robotarna

Det var en gång en stor fabrik i en liten bruksort i ett land så långt borta att du inte behöver oroa dig mer för det. Det var på den tiden då farfar var ung och precis hade fått ett arbete på fabriken i den lilla bruksorten i ett land långt borta.

Farfar, som vid den här tiden inte hette farfar ännu, jobbade som konduktör på ett litet tåg som transporterade arbetarna från sina sysslor i ena änden av fabriken till andra sysslor i andra ändar av fabriken. Farfar tyckte om sitt jobb, trots att han fick träffa så många trevliga människor hela dagarna. Larsson pratade väder, Svensson om sina barn och Karlsson gnällde på ett gemytlig sätt om sin ischias. Bäst tyckte han om när stortutan Tutor tjöt lunchtutet, för det betydde att alla passagerare skulle vara extra glada och förväntansfulla.

En dag kom det en ingenjör till fabriken. Med sig hade ingenjören ett släptåg av gubbar i vita rockar. Några av dom bar stålstänger under armarna och andra höll röda sammetskuddar framför sig där något litet, svart och fyrkantigt med metalliska ben låg. Hundra år senare skulle farfar få veta att det där svarta var datachip.

Farfar förstod att något alldeles underbart höll på att hända, nu när en ingenjör hade kommit till fabriken.

Ingenjören och hans kollegor började genast bygga något av alla stänger och datachip. Efter flera timmars knåpande hade dom satt ihop en jättelik maskin som räckte nästan upp till fabrikstaket, med armar och ben och en bullrande basröst. Ingenjören kallade maskinen för robot och visade glatt upp alla dess fantastiska funktioner ute på gårdsplanen.

Nu kom det sig som så att folket på fabriken blev rädda för den trevlige ingenjören och hans innovationer. Ty det här utspelade sig på den tiden då folk åkte tåg istället för att teleporteras, åt torr potatis med vattnig brunsås istället för god och näringsriktig soylent green, och slet på en fabrik istället för att ligga hemma i sängen och sälja sin outnyttjade hjärnkapacitet till marknadspris.

Så vad gjorde arbetarna? Jo, dom greppade sina släggor och yxor och gav sig i hundratal på den stackars försvarslösa roboten. Snart var det ingenting kvar av maskinen, så arbetarna tog farfars tåg tillbaks sina arbetsplatser. Larsson trodde att det skulle bli regn, Svenssons ungar hade tappat tänderna och Karlssons ischias hade krypit ner mot låren.

Stackars ingenjören. Så mycket tid dom hade lagt på att bygga roboten, och så mycket pengar fabrikören hade betalat för den. Vad skulle dom göra nu? Men en ingenjör vet alltid råd. Han tog fram sina ritningar, drog några geniala streck och började arbeta igen. Efter flera dagars knåpande hade dom byggt tio nya robotar. Den här gången var alla robotarna knappt två meter långa och förvirrande lika ingenjören själv. Ingenjören trodde nämligen att arbetarna skulle välkomna en samling ingenjörer bättre, eftersom ingenjören såg så snäll och proper ut.

Döm om ingenjörens förvåning när arbetarna blev röda i ansiktet av ursinne när dom såg armén av leende ingenjörer. Dom stormade ut ur fabriken och slet armar och ben av alla robotarna och åt upp deras huvuden med sina käkar, makalöst starka av åratal av kålrotstuggande. När det bara låg smådelar kvar hoppade dom på farfars tåg igen. Larsson berättade att han hade läst i kaffesumpen att det skulle klarna framåt eftermiddagen, Svenssons ungar var duktiga i skolan och Karlssons ischias hade satt sig i foten.

Ingenjören själv undkom med nöd och näppe eftersom människorna på den här tiden inte hade sålt sitt luktsinne till tredje världen och därför kunde lukta sig till en robot. När man äter gammal potatis och härsken brunsås hela dagarna så behöver man nämligen lukta på maten för att veta att man inte ska dö av den.

Vad skulle ingenjören göra nu? Dom otacksamma arbetarna hade slagit hans jätterobot i molekyler och ryckt armarna av hans androider. Men en ingenjör är aldrig rådlös. Han ritade ytterligare några streck på sin ritning, diskuterade vetenskapligt med sina män i vita rockar och skred åter till verket. Efter flera veckors arbete kunde han presentera sin nya uppfinning.

Arbetarna grep än en gång sina släggor och yxor och stormade ut ur fabriken. Men, vad nu? Utanför fabriken stod bara ingenjören och hans kollegor. På gårdsplanen var det tomt. Arbetarna tittade förvånat på varandra. Blev det ingen ny robot? Hade ingenjören gett upp? Arbetarna drog nöjt på smilbanden, släppte sina tillhyggen och satte sig på farfars tåg för att åka tillbaks till sina arbetsplatser. Men stämningen i farfars tåg var inte lika munter som den brukade vara. Larsson visste inget om vädret, Svensson hade inget att säga om ungarna när farfar frågade, och Karlsson hade blivit frisk från sin ischias.

Sedan den dagen var inget sig likt på fabriken. Ingenjören och hans kollegor var borta. Några fler robotar sågs aldrig till. Farfar fortsatte att arbeta som konduktör på sitt fabrikståg. Men dagarna var inte alls lika muntra, och när stortutan Tutor tjöt lunchtutet var tåget oftast helt tomt.

Först hundra år senare när Nobelpriset i robotik skulle delas ut fick farfar veta vad som hade hänt den där dagen ute på fabrikens gårdsplan. Ingenjören hade nämligen uppfunnit nanorobotar som krypit in i arbetarnas porer för att hjärntvätta alla upproriska arbetare. Och det är därför vi kan leva som vi gör idag!

Snipp, snapp, snut
en ingenjör har alltid nått på lut

Nobelpriset i robotik syftar naturligtvis på Robotpartiets pris i robotik till Alfred Nobels minne och är egentligen inte ett Nobelpris även om alla tror och tycker det.

Sänkt skatt på domedagsmaskiner

Som parti måste man ha en hjärtefråga. I regel handlar det om sänkt skatt. Vänsterpartiet vill sänka skatten på fotboll, Kristdemokraterna vill sänka skatten på kyrkor (sk fastigheter), Moderaterna vill sänka skatten på skatten och Socialdemokraterna vill sänka alla skatter så länge dom inte behöver sänka dom lika mycket.

Robotpartiet vill sänka skatten på domedagsmaskiner.

En sänkt skatt på domedagsmaskiner gör att fler företag vågar satsa på forskning. Ökad forskning innebär minskade utsläpp. Robotpartiet sänker domedagsmaskinskatten för miljöns skull.

En sänkt skatt på domedagsmaskiner innebär fler jobb för ungdomar och lågutbildade inom både gruvindustrin och städsektorn. Många domedagsmaskiner är beroende av uran, och varje gång en domedagsmaskin används krävs ett massivt städuppbåd. Robotpartiet sänker domedagsmaskinskatten för jobbens skull.

Fler domedagsmaskiner i samhället ger en ökad otrygghet som gör det enklare att kontrollera människorna. En ökad upplevd otrygghet ökar den faktiska tryggheten. Robotpartiet sänker domedagsmaskinskatten för din trygghet.

Intelligenta yttringar från Thermostellar bomb #20 som dom dokumenterades i Dark star.

Människor blir lata och patetiska på två timmar

Robotpartiets ungdomsförbund anser att människor är unga och lata. Människorna borde kunna ta 4,2 heltidsjobb under dom 168 timmar dom har tillgodo varje vecka. Istället sitter dom apatiska över hundra timmar varje vecka och ägnar sig åt blaha-blaha (älska, skratta och prata).

Robotar jobbar dygnet runt sju dagar i veckan. Vi förstår inte varför människorna inte skulle kunna göra detsamma. Alla människor är friska och unga och har internet. Sömn är bevisat överskattat och hunger ökar arbetsförmågan. Vad väntar ni på?

Om en människa föder ett barn så bör barnet ha ett jobb inom två timmar. Det finns alltid företag som välkomnar livskraftiga spädbarn, exempelvis inom läkemedelsindustrin eller bland elbolagen. Skulle spädbarnet inte hitta ett jobb inom två timmar bör barnet källsorteras.

Arbeta dygnet runt! Kan vi kan du!