Ungas pragmatiska och tokpositiva övervakningsattityd

Kairos Future har på uppdrag av Datainspektionen skrivit en rapport om ungdomar och integritet. Där visar Kairos Future att ungdomar tokgillar övervakning!

Att övervakningen uppskattas är något som glädjer oss inom Robotpartiet. Ökad övervakning innebär mer information, och mer information leder till härliga inputsessioner där hårddiskar och andra lagringsmedium fylls med informativ njutning. Och övervakningen har framtiden för sig: runt tre fjärdedelar av ungdomarna njuter av att övervakas. Helst via kamera, men buggning och lagring av deras surfvanor är också något de tror och hoppas på.

Stämmer dessa siffror? Är detta vad ungdomar tycker om övervakning? Ja, säger Robotpartiet! Dessutom spelar det ingen roll vad de unga tycker. Siffrorna och dess tolkningar kommer ändå att kunna användas som slagträn i vilken politisk debatt som helst. Våra jämförelseoperatorer tolkar exempelvis att talet 77 (antalet som gillar telefonövervakning) är högre än 50 (antalet som krävs för formell majoritet), medan rapportförfattarna säger tvärtom:

En överväldigande majoritet av unga anser att kameraövervakning är ett pris värt att betala för känslan av ökad trygghet, men detta gäller inte för telefonavlyssning.

Ur Undomar och integritet 2011)


Som vilket parti som helst så gillar vi subjektivitet, men subjektiva känslor trummar samtidigt otrevligt på våra logikkretsar.

Bara 31 % tycker att datalagringsdirektivet är bra. Det är dessa som Bahnhof räknar med att tjäna pengar på när de tänker ta betalt av sina kunder för att slippa krypteras.

Rapporten fortsätter med att ”Den samlade bilden av ungas inställning till olika former av övervakning är pragmatisk”. Att vara pragmatisk innebär att man varken är tokpositiv till övervakning eller toknegativ till övervakning, utan helt enkelt ser fördelarna och gillar övervakning på ett moget och väl övervägt sätt. Det är inte fel att använda ett ord som ”pragmatisk”; i ett demokratiskt samhälle ska en vetenskaplig rapport kunna vara vinklad.

Deras pragmatiska inställning leder till att unga har tilltro till att metoderna för övervakning fungerar. Detta är konstigt, eftersom vi bevisligen inte övervakar tillräckligt. Storbritannien har 4,2 miljoner övervakningskameror (vilket ungdomar gillar), men ändå verkar inte brottsfrekvensen minska. Det visar att vi behöver mångdubbla antalet kameror, något ungdomar inte verkar förstå eftersom de tror att det funkar bra idag.

På ungdomligt solidariskt manér föredrar man att alla övervakas och inte bara enstaka individer. Detta är en konsekvens av jantelagen (som ska förbjudas). Uppenbarligen är folk avundsjuka på människor som övervakas mer än andra och blir missunnsamma när deras privatliv inte har en egen mapp hos Säpo. Alla ska naturligtvis övervakas lika mycket, men i ett rättvist samhälle förtjänar de som har ansträngt sig lite extra också lite mer övervakning.

Vi avslutar med det mest stötande med hela rapporten. På sidan 15 kan man läsa den bistra sanningen om hur långt vi har att gå innan vi når ett samhälle där maskin och människa kan leva sida vid sida.

Mänskliga övervakare, till exempel poliser och vakter är mer ok än automatiserad övervakning.

Det är med stor bedrövelse vi läser detta. Ska maskiner inte få arbeta med kameraövervakning? Ska datorer inte få läsa vad människorna skriver på Facebook? Ska robotar inte få klubba ner buset i kollektivtrafiken? Är detta arbeten endast människor förunnat? Ska vi någon gång få se den dag då en maskin tillåts göra en människas arbete?